Det är 6 dagar tills jag fyller 18, 6 dagar tills jag blir myndig, 6 dagar tills jag blir "vuxen". Känns på något sätt sjukt men ändå så fruktansvärt gött!
Jag har längtat till den dagen sen jag var 15 typ och nu är den snart här!
Äntligen kan jag gå ut med älskling och hans vänner (:

Jag har denna veckan vart tröttare än tröttast, minst sagt. Första riktigs veckan i skolan, men långa dagar osv. Det märks att man har haft lov i över två månader om man säger så. Efter skolan har jag ju också hunnit med att övningsköra och träffa min pojkvän.
Jag Övningskör så mycket som möjligt nu, har dessutom börjat plugga lite teori och bokat min första Körlektion! Känner mig duktig, nu ska jag jävlar köra på så jag får mitt körkort snart!

Just nu ligger jag i sängen och kollar på Stefan och Krister med ett glas cola, en chokladkaka och älsklingens tröja jämte mig. Ja jag är en sån löjlig människa. När han inte är hos mig så ligger jag och kramar hand tröja. Det är som en trygghet för mig. Då har jag ändå en del av honom nära
mig, känns bättre än ingenting alls.
Jag är dessutom en sån människa som drömmer mardrömmar rätt så ofta. Att då ha tröjan hjälper mig. Det kanske låter löjligt. Men som sagt. Den ger mig lite trygghet i alla fall.

Ja minst sagt. Hösten är väl fin på sitt sätt, men jag hade uppskattat den mer om det hade varit en lite bättre sommar.
Gillar inte hösten speciellt mycket egetligen, ja som sagt det kan väl vara fint. Men delvis så närmar sig vintern. Vilket jag inte alls tycker om och delvis så börjar det bli kallt, det blir mörkt tidigt osv.
Snart är det mörkt när man går till skolan och mörkt när man kommer hem från skolan. Usch vilken hemsk tanke.
Blir alltid lite mer nere under hösten/vintern. Vet inte riktigt varför, om det är just för att det är mörkt och trist kanske.

Det här med att sova ensam är något jag alltid får ångest över när jag går i skolan och älskling jobbar. Ja alltså speciellt dom dagarna han sover hos sina päron för att slippa pendla. När man är van vid att ha sin älskade bredvid sig när man somnar och när man vaknar så känns det helt enkelt fel de gångerna man måste sova själv. Hatar att vakna av att han åker till jobbet när jag vet att jag inte får se honom på kvällen igen. Den känslan är en av de värsta känslorna jag vet.
Jag älskar att han är den sista jag ser innan jag somnar och den första jag ser när jag vaknar på morgonen. Den känslan är oslagbar!
Jag sover alltid sämre när han inte ligger bredvid mig också. Det är nog just för att jag är så van vid att ha han vid min sida.
Just så känns det idag. Jag vill inte krypa ner i min tomma säng ikväll, jag vill krypa ner jämte honom.
Menmen jag träffar ju honom imorgon så inte så överdrivet länge till.

har äntligen fått upp en header, inte världens finaste men ändå! duger så länge.

Äntligen har du fått din sista vila.
Begravningen sög verkligen musten ur mig. Kan knappt fatta att du är borta. Men du har det bra nu. Du får hälsa både gammelfarfar och gammelmorfar från mig och snälla vaka över mig..
Vila i frid gammelfarmor!
Jag vet att du har det minst lika bra nu som du hade det här på jorden.
We miss you down here..

Varje gång någon i min släkt går bort får jag alltid sån ångest. Ångest för att jag inte träffade dom tillräckligt ofta och ångest för att jag inte träffade dom innan dom gick bort.
Är det verkligen något och ha? Ska jag åka dit för att ha tanken "jag måste träffa dom tänkt om dom snart dör" nja jag vet inte riktigt..
Ibland och ibland inte.
Imorgon är det begravning som gäller och där har jag ångest. Hon kom i alla fall ihåg vem jag var och hon bodde inte alls långt ifrån ändå var jag inte där alls ofta.
Vila i frid gammelfarmor <3

Jag är nu lyckligare än vad jag någonsin har varit eller ja sen jag var liten i alla fall. Men det har vart en ganska lång väg dit. Med kompisar som försökt ta livet av sig när man varit ungefär 10 meter bort, en bästa vän som blivit utslängd mitt i vintern till och från och killar som endast ha varit med mig för att få ligga.
Som sagt det har vart en lång väg. Men äntligen är jag lycklig. Orkar inte gå in mer på djupet på dessa grejerna just nu. Men jag har verkligen insett att efter regn kommer solsken.
Vägen kan verka jävligt lång och jobbig. Men tro mig. Det är värt vart enda sekund.
Jag har en underbar familj, underbara vänner och sist men inte minst, Världens underbaraste pojkvän.
Hade nästan gett upp allt vad kärlek innebär innan jag träffade honom. Jag tyckte att i stort sätt alla killar var idioter, men oj vad fel jag hade.
Han är den som får mig att må bra hur ledsen eller arg jag än är. Han finns alltid där för mig och han skulle aldrig göra något som på något sätt skulle skada mig. Ja vad ska jag säga? Jag är en lycklig jävel!